TIDNINGEN GO MAGAZINE 1974

Dom föddes som Grand Funk Railroad under sextiotalets sista år och höll till en bit in på 70-talet. Så föddes dom på nytt, tappade järnvägen (Railroad) i namnet och blev ett av dom största banden. Ett av dom ALLRA största.
Noga räknat var det 1969 då Mark Farner och Don Brewer, som spelat ihop i olika band, mötte Mel Schacher och bildade Grand Funk. Debut-LP:n hette förresten "On Time". NU består gruppen av Mark Farner, gitarr, Don Brewer, Trummor och Craig Frost, orgel.

Redan 1974 kunde man räkna Grand Funk som USA:s framgångsrikaste rockband. Och just nu är världen deras arbetsfält. Canada, Alaska, Japan, Hawaii får i dagarna sina doser av "Funk" innan det är dags för gigantiska utomhuskonserter i USA. Så här berättar Mark Farner om gruppens musik:
- Vi spelar så har högt därfor att vi vill skapa en atmosfär i vilken det inte finns annat än musik. Så att den blir rent fysiskt påtaglig sa du måste hänga med när den blir allt som existerar.

Dom enda som haft svårt för Grand Funk är egentligen rock-kritikerna. Det struntade bandet i, dom spelade ju för den unga publiken. Och till slut gav kritikerna med sig. Först var dom överraskade - det lät ju bra! - sedan kom dom med öppna armar! Och det ar klart:
 -Det ar svårt att säga emot tio guldalbum.
- Det är svårt att säga emot tio platinaalbum.
- Det är svårt att säga emot jättestora utsålda idrottsarenor.

Grand Funk har en bestämd regel som alla fyra håller benhårt på; aldrig något knark. Dom har officiellt engagerat sig i kampen mot narkotikan, dom har gjort välgörenhetskonserter för kliniker för åter-rehabilitering av knarkare. T o m det har kritiker använt emot dom - menat att det var ett jippo för att bli uppmärksammade. Men nu förstår man att bandet menat allvar. Och att dom inte behöver några PR-jippon . . . .

Grand Funk funkar  (förlåt ordleken) på scenen som en enhet. Knappast som fyra separata musiker. Dom spelar aldrig mer än tre konserter i veckan under turnéerna - för att kunna ge sitt yttersta varje gång. Dom är kompisar och håller ihop privat. Så ofta dom kan är dom tillsammans, eller i varje fall i närheten av varandra, i sina respektive hem i staten Michigan.

Det är festligt att jämföra Mark med Mel Schacher. Mel står klippfast, blickstilla, men Mark far omkring. Hans basspel har varit ankaret som hindrat Grand Funk från att lyfta så högt att de aldrig skulle komma ner. Men det håller på att bli ändring på det. Inte på funktionen som ankare, men på Mels scenagerande. Mel är yngst i bandet, 21 år. Han börjar hänga med och shaka och hoppa under konserterna. Privat är han stor diggare av motorcyklar. Han har tre. Mark om Mel: - En fantastisk känsla har han när han spelar. Han vibrerar med ljudet från högtalarna.

Craig Frost är 24 år och den som varit med kortaste tiden i bandet. Men han är gammal polare till Mark, Don och Mel. Han växte upp på samma plats som Mark och dom jammade ihop. Och det är ganska märkvärdigt, egentligen, att Craig inte bara lyckades platsa in så bra i en redan etablerad grupp. Han ökade ytterligare gruppens attraktionsförmåga - som scenmusiker, i studion och som låtskrivare. Till gruppens världsturne nu har Craig skaffat en datastyrd moog synthesizer som en extragrej utöver allt annat klaviaturinstrumentspelande.

Don Brewer är också 24. Han har nyss byggt en ny kåk med utsikt över Lake Michigan. Dom säger att han är bandets affärsman. - Jo, säger han, det stämmer. Ingen tog egentligen hand om gruppens affärer, ingen brydde sig om dam, utom jag. Så då måste jag - även om jag inte precis gillar det.
På scenen tar han hand am trumaffärerna lika bra som vilken annan trummis som helst i den hårdare rockbranschen.

TIOITOPP nr2 1975
-------------------------------------------------------
Intervju med Don Brewer 1974:
Grand Funk säger att de har försummat Europa nu kommer de att ge fler konserter här.
Vilka är de, musikerna i Grand Funk, som under 7 år varit den mest dynamiska, energiladdade rockgruppen i USA, som fortfarande står på toppen, och som absolut inte blivit sämre med åren efter vad vi upplevde på en konsert för en tid sedan?

Den frågan ställde vi oss själva före mötet med trumslagaren Don Brewer. som kastade sig ner i en stol. Lång och solbränd. leende och tillmötesgående. Han beställde svart kaffe för att bota sin baksmälla efter gårdagens diskotekbesök.
- Jag ar fortfarande lite trött, säger han. Det är inte så mycket nattens ansträngningar som tidsskillnaden mellan USA och Europa som man ska komma ifatt Don har varit trumslagare i Grand Funk ända sedan gruppen startade. Han är den snyggaste och mest idolliknande av dem. Mark Farner är mer huvudperson på scenen, med sitt påträngande, sega gitarrspel, men privat - han kommer in och hälsar - ser han inte märkvärdig ut. Han är liten (167 cm), satt, blek och går omkring i billiga gummiskor.
- Om jag ser frisk och solbränd ut, är det enbart för att jag haft en veckas semester i Florida mellan den senaste Amerikaturnén och den nya i Europa säger Don Brewer. Han fiskar fram en cigarett (Benson & Hedges), letar efter en tändsticka och fortsätter:
- Det är tre och ett halvt år sedan vi var i Europa. så naturligtvis är vi spända på hur många av den publik vi då hade som fortfarande är kvar. Vi har försummat Europa. Först det året då vi överhuvud taget inte gav några konserter. Därefter har vi haft det stressigt med att göra skivor och bevaka vår USA-marknad.
- Penningmässigt går det precis ihop att spela i Europa. Men vi tycker att det är en trevlig upplevelse, och våra skivor börjar säljas stabilt här.Don Brewer intresserar sig inte för mycket annat än musik. Han har nyligen ritat och hjälpt till att bygga ett nytt hus åt sig i Michigan. Det har tagit åtta månader och sommaren tänker han använda att inreda sitt hus
- Det vill säga, om jag får tid. Tid är något jag har lite av. På grund av det har jag heller inte gift mig jag har inte haft lust att ha fast sällskap. Mark Farner och jag har spelat ihop i åtta år - det har faktiskt varit nog för mig. Med sina ups and downs, som det alltid är.

Grand Funk hatar politik och är i grund och botten en opolitisk grupp, som bara tänker på att tjäna så mycket pengar sam möjligt och ge publiken så mycket som möjligt, så att de i gengäld investerar i en konsertbiljett eller i en LP, men de går helhjärtat in för välgörande ändamål - och föredömligt har de propagerat emot narkotika i TV-reklam, för att ge en halv liter blod till Röda korset. och emot föroreningar på gator och vägar.
- Det har aldrig varit något politiskt innehåll i vara texter. De handlar mest om alldagliga saker och rytmen är viktigare än orden, menar Don Brewer som tror sig veta hur den genomsnittliga Grand Funk-fansen är:
- Han eller hon söker efter upplevelser, är mellan 16 och 19 år, tycker om rock som går direkt in i huden och vill helst roa sig flera gånger i veckan.
Grand Funk är glada över att deras rättssak mot Terry Knight enbart har kostat dem ett minimum av pengar och inget av deras popularitet.
- Trots ett massivt tryck från engelska heavy rockgrupper har de inte fått oss att lägga av, säger Don. Intresset för engelska grupper i USA är ett maximum av snobberi, den tendensen har funnits ända sedan Beatles och Rolling Stones fick sina genombrott. Förr gav Grand Funk aldrig intervjuer. Varför?
- Det var ett av Terry Knights infall, säger Don. Han kan vara en idiot och en självupptagen person, men man kommer inte ifrån, att han var en väldigt duktig imageskapare. Han gjorde oss till en myt, men i dag har vi inget emot att ställa upp, så alla kan se att vi bara är människor, och inte rockmaskiner.

Innan Don Brewer säger adjö berättar han en ny skvallerhistoria från USA om Elvis Presley, som vi skyndar oss att berätta. Gode, gamle Elvis har nu blivit så fet att han inte vill ha några fotografer på sina shower i Las Vegas. Han ar rädd för, att det ska komma ut foton på hans nuvarande ölmage.
- Vi har lyckligtvis inte blivit som han, skrattar Don. Jag menar nu inte feta, men vi har inte blivit sa förstörda av vår popularitet, att vi inte har tid att vara människor. Jag tror, att det är svårt för Elvis, att leva upp till att vara Elvis. Men Grand Funk är bara Grand Funk - vi är oss själva och därmed basta!
Don Brewer,medger, att han mer är en fysisk trumslagare än en teknisk och om det talar bilden sitt tydliga språk.

Tidningen GO 7/74

BACK